I fredags var jag-som-inte-tycker-om-hästar-överhuvudtaget med några kollegor från jobbet i Kivik för att testa att rida på islandshästar. Inga problem tänkte jag. Det måste ju finnas något bra att hålla sig i och sen är det bara att hänga med? De är ju inte så stora... Eller HUR!? Fick lite smått panik när vi kom dit och vi samlades för att titta lite på dem först. Stort steg bara för mig att våga gå IN i stallet. Och som vanligt när jag blir nervös så går truten i ett på mig. Undrar om någon fattade hur skakigt det var? Blev i alla fall tilldelad en häst ( efter en påpekan att jag inte tycker om hästar så jag måste ha en SNÄLL och LYDIG rackare ). Hästen hette Gná och det är henne ni ser på bilden.
Dags att sitta upp - tja, det gick på första försöket. Hur det såg ut frågade jag inte om. Bäst att tiga där. Och sen var det ju det här med att de skulle vara "små". ICKE! Hade den börjat sparka och trixa så hade jag ju flugit i backen direkt. Funderade lite på hur många dagar det är kvar tills vi åker och om jag kanske hinner få av gipset innan i så fall... kom fram till att det gör jag nog inte.
När alla var uppe traskade hästarna runt runt runt. Helt okej efter 15 varv. Då hade jag släppt tanken på att sadeln skulle kunna snurra runt hästen och hamna på hästens mage. För så kändes det. Tur att man har starka benmuskler också för de hade jag klistrade runt den stackars pållen! Provade att ptroo:a några ggr för att få stopp på den. Men nej. Hon skulle inte stanna. Inte förrän alla andra hästar stannade. Så jag la ner det projektet ganska snabbt och insåg att det var bara att hänga med - hon stannar när vi ska. En tjej man kan lita på!
Vi gick ( eller skrittade heter det va? ) en bit ifrån gården och plötsligt hör jag långt framifrån ledet: Korta tyglarna och smacka på för nu töltar vi! Ja, jag skrattade så tårarna sprutade. Jenny bakom mig har ridit i över 20 år och min tanke var bara - hon har nog aldrig sett något liknande! Jag studsade fram o tillbaka, skrattade och klämde med benen för att inte trilla av. Då säger hon bara "smacka lite till för då går det bättre". Och HUR ska det kunna göra det tänkte jag men vad f-n jag smackade på och helt plötsligt satt jag som klistrad i sadeln. Hästen töltade på och det kändes som om man aldrig gjort annat i sitt liv ( okej kanske inte riktigt men bra nära! ). Efter 2 timmars ridtur med tölt o galopp ( ja, faktiskt! ) var vi tillbaka på gården. Hela och ej avkastade och en tanke poppade upp i mitt huvud: Mina föräldrar ska vara överlyckliga för att jag aldrig provade på att rida när jag var 12 år för då hade de varit tvungna att köpa en häst... Helt underbart!
